Vi har så mycket att säga varandra...
...men ingeting, ingenting sagt.
Så dumt så dumt att inte våga tala om det som berör oss alla.
Vad händer efter jag dött?
Vad vill jag ska hända?
Vad vill jag helt INTE ska hända...
Oavsett vart vi befinner oss i livet så är vi lika när döden kommit.
Man vet som regel inte när den kommer, om man inte väljer det själv.
Fast varför inte prata om den här och nu!
Gör den inte mörk och svår för då blir den det.
I 4 år har jag varit på en begravningsbyrå och mötit den sorg som uppstår när någon gått bort.
Jag har själv personligen drabbats av döden på nära håll och vet att när jag nu säger detta så är det av kärlek.
Berätta hur du tänker inför din egen död.
När du väl är död är det inte lika lätt att få sin talan hörd, om man inte har kontakt med ett medium.
Det behöver inte vara svåra saker att prata om, utan mest tankar om det hela och främst DINA tankar om det hela.
Små tips som vi på byrån allt som oftast får försöka klura ut då den avlidne inte berättat sin vilja.
* Jordbegravning eller kremering
* Kyrklig eller borglig begraning
* Vilken kyrkogård/minneslund vill jag ligga
* Musik som du gillar och vill att det spelas
* Favoritblomma/blommor?
Har man fått med något av detta på ett papper som du berättat för dina nära och kära så har du också gjort ett stort jobb för dem.
För i sorgen så minns man inte det kanske självklara som favorit musik eller blomma.
Och jag hoppas ju att få leva länge men har skrivit ner mina tankar på ett papper.
Det pappret uppdaterar jag 1 gång om året, för låtarna ändras.
Var inte rädd att prata om detta!
Kram på er där ute
eder Fiona
