finafiona.blogg.se

Jag vet att jag förr tänkte att barnen kommer aldrig att lära sig att komma i säng i tid.

Jag trodde inte heller att de någonsin skulle kunna förse sig själva med något ätbart och aldrig i livet att jag trodde att jag en dag skulle sitta i min ensamhet och endast höra ljudet av diskmaskinen och se att klockan bara är 22.00 en vanlig vardag.

 

Men där är jag nu!

Kära maken jobbar natt så han är ju av naturliga skäl inte hemma.

Hunden har fått sin sista kissrunda och snusar gott i husses del av sängen.

 

Ungdomarna i huset sover. Vid 21.00 börjar de göra sig i ordning och kl. 22.00 är dörrarna stängda till deras rum och jag hör deras djupa sovande andetag.

 

Det är ingen engångsföretelse...sedan terminstarten så känner jag mig som värsta nattugglan i familjen.

Skönt men ändå kan jag inte låta bli att små le lite.

 

Sonen har ju haft sina nattperioder där han var svår att få hem och omöjlig i säng.

Dottern har varit snacksalig och gärna undvikit sängen.

 

Men nu har de vuxit till sig och mognat. Sedan de i somras var hemma själva i 14 dagar har matintaget också förändras.

Bra mat och mindre skräp.

 

Jag är mållös och lycklig.

För det var väl målet vi hade, kära maken och jag, att låta våra barn växa upp och bli ansvarstagande och självgående individer.

Även om jag stundtals på vägen tvivlade...

Ett antal nätter har man gjort då man vandrat från en säng till en annan och sedan funderat på vart man är när morgonen kom.