Krukväxtindianerna,nu kostym samma innehåll.
I alla tider har skvallertanten funnits.
Tillvägagångsättet har kanske ändrats ,men jag tror att skvallret finns hos båda könen.
Förr stod man bakom bakom gardinen,likt en krukväxtindian å höll koll på grannarnas aktiviteter.
Eller så var hon/han frisör där saxen var som en megafon och vidarbefodrade händelser som inte fick nämnas högt eller hemmafru.
Idag så hittar vi dem på nätet.
Via FB/bloggar och dylikt så läser man vad andra gör, deras kommentarer och genom lösrykta meningar skapar ett nytt sammanhang utifrån det man tror sig veta.
Det bästa är väl att de låtsar som om det inte har den koll man ändå fattar att de har.
Hur ska man tackla detta?
Uppror! Stämning?
Själv bjuder jag gärna på det jag vill bjuda på.
Jag publicerar det jag anser är vad omgivningen klarar av att veta om mig.
Hela sanningen vore "förödande",för fatta ni hur unika jag, skulle bli en som alla andra?
Att skriva är min ventil,att prata likaså men att ge allt om mig själv är bara några få förunnat att veta.
Ni får 10 % de andra 90 % håller jag hårt i.
Så fundera gärna på hur du vill skvallret ska gå om dig,för skvallras gör det.
Skulle nu någon reta sig på mig så får bekymmret ligga hos krukväxindianen,den energin bjuder ja inte på.
Man kan ju inte älska alla och alla kan ju inte älska mig.
eder Fiona